le hjärter dam

Jag kan inte ens beskriva hur bra lasse var. han avr som bäst, det bästa jag sett av honom. Efter åtta timmars väntan och stress så fick vi välvärda kravallplatser framför mikrofonen ocg långa blickar från lasse. Allt var helt fantastiskt, för-filmen var helt otroligt vacker, spellistan var underbar och hela lars var euforisk. Han var glad och tackade får skrik och välförtjänta applåder mest hela tiden. så ödmjuk och tacksam. Jag älskar lars så är det bara.
Jag grät ögonen ur mig till varning för ras, tätort på en slätt och ett mycket sällsynt exemplar. Jag bröt som vanligt ihop efter åt också. gråten från alla nadra låtar där ögen hölls törra släpptes ut. jag kommer att få vänta ända tills sommaren igen. Jag tänker på kvällen hela tiden. Den var så jävla bra. Typ den bästa kvällen i mitt liv, jag lovar. Även fast jag har trott de de övriga sju gångerna jag och lars setts vid kravallen så avr han så himla annorlunda nu. Han blir nog inte bättre än såhär.
Förut har jag alltid trott att jag håkan och lars är ungefär lika duktiga live. de är så olika. Men nu vet jag ju attd et inte alls är så, håkan är inte ens nära. Lars utklassar honom stort. Jag gillar håkan och så, väldigt mycket. Men börjar man jämföra honom med lars euforiska uppträddanden så hamnar han i underläge. För det finns ingen som Lars, min lars.